"VM-spöt" ett annat superkänsligt specialspö.
I många förekommande fall så fiskas mormyska betydligt grundare än traditionell pimpel just för att betet är så lätt.
Det är också inne bland vassar och vegetationsbälten man finner smådjuren som man försöker efterlikna.
De skickliga fiskarna kan precis som i traditionellt pimpelfiske "få igång" fisken och dra stora mängder.
Det är inte heller allt för ovanligt att fisken samlats i täta stim för att "hålla värmen" och då ökar fångstchanserna ännu mer.
Lite andra typer av mormyskor tillverkade i "vanlig" metall, dessa är något större än de i wolfram.
Riktigt grov fisk hugger gärna också på mormyskan och det sätter fiskaren på svåra prov när denne skall drilla sin fisk på den tunna linan.
Mormyskan fiskas såväl naturell som agnad med ett litet agn där bloodworm (fjädermyggans blodröda larv) apteras på den tunna kroken.
Men även vanliga fluglarver (maggots) eller ännu hellre den lilla spyflugans larv "pinkie" används som agn.
Namnet "pinkie" har larven fått (som är mindre än vanlig maggot) efter sin svagt rosa färg den har naturligt.
Men som alltid så måste man beräkna att agnet förändrar betets gång och man får anpassa sitt fiske därefter.
Mormyska betad med bloodworm samt röd maggots vilket också är ett bra extra lockbete.
Att fiska mormyska...
Fisket ställer mycket höga krav på utövaren och det tar tid att bli en skicklig fiskare.
Dessutom så är metoden dåligt utprovad i södra Sverige då det sällan finns anledning till detta fisket här.
Men i princip går det ut på följande:
Mormyskan sänks ned mot botten precis som i vanlig pimpel.
Sedan man vevar man upp såpass mycket att man har någon decimeter mellan betet och botten.
Man kan börja som på vanlig pimpel genom att "dunka" mormyskan i botten för att sedan lyfta sakta.
Finns det fisk så hugger den som regel men de sanna entusiasterna nöjer sig inte med detta.
Det är nu "finliret" tar sin början...
Principen för mormyskans rörelse som är "hoppande och studsande"...
Istället för lockryck så sätts betet i vibration genom att man med små handrörelser darrar med spötoppen.
Betet får den karaktäristiska hoppande gången som de verkliga bytesdjuren har som det efterliknar.
Fisken attraheras av gången och lockas till hugg men den kan ta mycket försiktigt.
Därför så görs små pauser i darrandet och spöet sänks eller höjs en aning.
Oftast så kan en abborre "suga" i sig mormyskan och det ser man på att spötoppen böjs ännu mer eller rätar ut sig.
Man svarar då med ett litet svagt mothugg som får den sylvassa tunna kroken att tränga in i fiskens mungipa.
Sedan halas fisken upp med bestämda men mjuka rörelser.
Special-mormyskor i wolfram försedda med 3-krok och guldplätering.
Ett annat sätt att sätta betet i darrning är att slå med pekfingret mot spötoppen som när man "askar" av en cigarett.
Till detta så höjer och sänker den skickliga fiskaren betet någon eller några decimeter för att ytterligare öka betets gång.
Men när man betar med agn så är det också vanligt att man håller still långa perioder och på så sätt nästan "metar upp" fisken.
En tumregel är alltid att man väldigt mycket koncentrerar blicken på spötoppens avvikande rörelser som då indikerar fisk.
Likaledes att man på samma gång noterar hur linan skär vattnet och på så sätt också avslöjar ett napp.
En annan metod är att snurra linan mellan tummen och pekfingret fram och tillbaka under det att man höjer och sänker betet.
Detta lockar den annars tröga fisken som regel till att hugga.
Avslutningsvis kan sägas att det behövs tålamod och mycket träning för att bli vän med mormyska-fisket!
Fiske med mikro-balansare:
Några mikro-balansare även kallade "nymfpirkar" i olika färger - även dessa är tillverkade i metallen wolfram.
Notera även stjärten som är gjord av hår och ger en extra lockande gång för rovfisken.
|
Fisket med mikrobalansare är vi svenskar långt bättre förtrogna med än i fallet mormyska.
I långliga tider har nymfimitationer som imiterar små fiskgli varit en specialité uppe i norrland.
Harr,öring och rödingfiskena är nymfens största användningsområde där även speciella sländ-nymfer används.
På vårvintern så kläcks enorma mängder med sländlarver och i vissa områden så präglas fisken uteslutande på denna "fest".
Detta har inneburit en stor uppfinningsrikedom bland de norrländska pimpelfiskarna som utvecklat sin egna nymf för just sitt vatten.
Här går vi dock inte djupare in på detta utan vi tittar närmast kort på mikrobalansaren.
Den är ett "mellanting" mellan den traditionella balanspirken (se avsnitt 3) och mormyskan.
Den är tyngre än mormyskan men betydligt lättare än balanspirken och kan fiskas separat eller som komplement till vanlig vertikalpirk.
Precis som innan så kan den också betas med en bloodworm eller fluglarv för att bli ännu mer lockande.
Fiskar man med enbart nymfpirk så kan man med fördel använda ett mormyskaspö eller ett extrautrustat lättare pimpelspö.
Man har då satt på en extra känseltopp som är något styvare än mormyskatopparna ovan då betet ju är tyngre.
Men även här så är det en fördel att har en tunn lina typ 0,10 mm för att öka betets egenskaper i vattnet.
Man kan "fuska" genom att förtynga linan med små (italienska) avlånga bly som de moderna metarna använder.
Dessa kan vara svåra att få tag på men finns i stora välsorterade redskapsaffärer med mycket mete-tillbehör.
Den extremt långsmala formen påverkar linan och betets gång mindre än vanligt rullbly som gärna blir för grovt.
En annan variant av mikrobalansare som är försedd med en länk för litet grövre fiske.
Man kan också applicera mikrobalansaren under en vanlig vertikalpirk med en liten länk av nylonlina grovlek 0,10 mm.
Längden mellan pirk och nymf bör inte överstiga 100 mm.
Man fiskar i båda fallen mer traditionellt pimpelfiske men även här så kan man "mormyska-fiska" om så önskas.
Det är inte ovanligt att trögflirtad fisk på allvar blir "i stöten" när man lockar den med en nymfpirk!
Det är bara att prova - Skitfiske!
|
2024-11-11
